Rheinhessen, Tyskland, 2025
Från örnens vingar till tiramisu – minnen från årets pilgrimsfärd
Årets pilgrimsfärd i Tyskland blev en vandring där naturens skönhet mötte samtalens djup och barnens skratt. Från örnen som svävade högt över vinfälten till kvällens gemenskap kring en tiramisu lagad av barnen – varje steg bar oss närmare varandra. En resa som visade att gemenskapen är själva hjärtat i pilgrimslivet.
Vandring genom vinfält och fruktlundar
Vi vandrade genom prunkande vinodlingar och fruktlundar där solen strålade från en klarblå himmel. Bara ibland fick vi svalka oss i skogens skyddande skugga. Precis som förra året i Spanien gjorde värmen att vi behövde börja våra dagar tidigt för att orka. Ett särskilt minne var när en majestätisk örn svävade högt över oss på jakt efter sitt byte – ett ögonblick av stilla förundran.
Vid några tillfällen tvingades vi gå längs större vägar. Ofta berodde det på att en parallell stig, hur naturskön den än var, låg på privat mark. Det blev ett tillfälle att reflektera över vår svenska allemansrätt, denna unika gåva som gör att naturen hemma alltid står öppen för oss.
Samtal som fördjupar gemenskapen
Pilgrimsvandring handlar inte bara om stegen vi tar, utan lika mycket om de samtal som uppstår längs vägen. I år blev dessa samtal extra värdefulla. Till skillnad från min enda tidigare vandring (i Spanien förra året) kunde alla i gruppen kommunicera obehindrat på engelska och/eller tyska. Det skapade en atmosfär av förtroende och vänskap, där vi delade både vardagliga erfarenheter och djupare tankar om livet.
Jag bär med mig tacksamheten över den tillit som växte fram – människor som nyss var främlingar blev vänner, och deras förtroenden gjorde vandringen till något mer än bara en fysisk resa.
Barnens självklara plats
En av de mest glädjande erfarenheterna var barnens naturliga plats i gemenskapen. Många vuxna sökte aktivt kontakt med dem, och det blev mycket lek och skratt under dagarna. Som förälder blev jag berörd när nästan alla i utvärderingen uttryckte sin glädje över att barnen fanns med.
Ett särskilt minne var när vår 10-åriga franska vän och namne Louise la ett litet brev på min sängplats, skrivet på svenska:
”Om ni inte vet vilken efterrätt ni vill laga, får ni gärna fråga mig om idéer. Om ni vet vad ni vill göra är det helt okej. Signatur Louise.”
Självklart fick hon önska efterrätten, och på vår matdag stod tiramisu på menyn. Hon fick hjälp av sin kusin Maia, 14 år, vännen Rosé, 14 år, samt våra söner David, 11 år, och Mose, 8 år. Det blev inte bara en god måltid – det blev en bild av hur barnens kreativitet och delaktighet berikar hela gemenskapen.
Gemenskapens hjärta
När jag tänker tillbaka på årets pilgrimsfärd ser jag en väv av naturupplevelser, djupa samtal och barnens skratt. Vi gick tillsammans genom landskap som inte alltid var enkla, men där varje steg blev lättare när det delades. Pilgrimslivet påminner oss om att resan aldrig är enbart vår egen – vi går tillsammans, bär varandra, och finner Gud i både stillheten och i gemenskapens livfulla sorl.
Louise Gehandler
Bretagne, Frankrike, 2022
Hej! Jonatan heter jag. Jag har tidigare varit med vid två nationella vandringar. När jag kom hem från den senaste Gotlandsvadringen så ville min son, David (8,5 år), följa med mig och vandra på den internationella vandringen i Bretagne. Jag mailade och frågade om det fortfarande gick att anmäla sig och om det var några andra barn som var med. Vi fick reda på att en 14-årig pojke från Tyskland och en 9-årig tjej från Frankrike skulle vara med så vi anmälde oss!
Väl framme så upptäckte vi dock att de yngre barnen var med i en stjärngrupp, men att två ungdomar från Tyskland var med i vår vandringsgrupp. Jag var lite osäker på hur David skulle klara att gå och om vi skulle byta till den andra gruppen med barn i hans ålder, men vi bestämde oss för att prova och se hur det gick. De första dagarna gick lite trögt. David klagade på att han hade ont under fotsulorna så vi satte på skyddande plåster och gick som mest halva dagar, max 8 km, de första tre dagarna. Men så på dag 4 släppte det då vi vandrade på lite roligare stigar längs den vackra kusten, då vandrade David både förmiddag och eftermiddag om totalt 18 km! Då kände jag att vi skulle klara det! Nedan följer några frågor som David fått svara på.
Vad var roligast med vår resa till Frankrike?
– Att komma fram efter en vandring, att spela fotboll på kvällarna, att leka ihop med hela gruppen, att spela kort, spela på telefonen ihop med Silia (17 år gammal tjej från Tyskland) och att vandra på klippor och stigar.
-Det var roligare i Frankrike än att vara hemma.
Vad var jobbigast?
– Ett till svensktalande barn saknades.
– Efter 6 dagar saknade jag min lillebror och började längta hem.
Hur hade du beskrivit vandringen för en kompis?
– Jag åt som tur var inte sniglar eller grodor. Istället så åt vi böngryta och lite andra saker. Det var tråkigt att vandra på vissa sträckor och roligt på andra. Sen så var det kul att spela fotboll och kort på kvällarna.
Vad tror du skulle locka fler barn från Sverige att vara med?
– Vet inte, om en kompis till mig kan följa med?
-Vi såg häftiga träd med rosa stora blommor.
Något mer?
– Det var kul att vara med ett holländskt par och att kunna prata med Ellika (den tredje från Sverige i vår grupp) när vi vandrade.
Tankar från en av vandringsgrupperna
Tack för en fantastisk internationell vandring i nordöstra Bretagne i Frankrike. Vi blev väldigt väl emottagna. Jag hamnade i en mysig och trevlig grupp med god gemenskap. Vi i vår grupp var glada fransmän, fransyskor, svenskar, nederländare och tyskar. Det var skoj att vara med i en så härlig internationell grupp! Vi hade ryggsäckar med allt i, men vi fick, om vi ville, skicka sovsäck och liggunderlag med bil.
Vi hade en fantastisk tur med vädret, ca 25-28. Vår vandring blev varierad, vi gick längs med Atlantkusten, längs floder och på skogsstigar bland våtmarker med grodor och sjöfåglar.
Colette visade mig många olika växter som man kan använda till te och murgröna som man kan tvätta med.
Det var vackert att se Mont-Sant-Michel i bukten där vi gick och att få höra dess spännande historia! Dit man kan gå hela vägen vid ebb! Tänk här fanns människor även för 2000 år sedan.
Vi fick uppleva den snabba och långa tidvattensträckan som var så stor att den även ger kraft till energi. Vi fick även möjlighet att vandra runt i Saint-Malo Där kunde vi gå uppe på ringmuren och titta ner på den gamla staden med sitt ”gröna” vatten i smaragdbukten. Saint-Malo är uppkallad efter dess första biskop, Malo från Wales, som levde omkring år 520-621.
Vi hade kapitel på temat vatten, med texter som var översatta till vars och ens språk och i samtalen översatte Colette allt till engelska, tyska och franska..
Matlagningen kunde bli spännande med tanke på att man inte helt säkert visste vad som fanns att tillgå. Ibland fanns bara en gasolbrännare till en stor kastrull. Vår guardian Jos var alltid uppe tidigt och satte på kaffe och tevatten, så gott att få före frukosten. Så var det morgonsamling och därefter – dags för ”sac à dos” och vandring – till nästa lunch, kapitel och sovplats.
Mona-Lis som var trubadur tog stort ansvar för vår praktiska del av sång och dans, bland annat i den avslutande festen. Där deltog vi med dans och den svenska psalmen ”Jag är levande vatten” där alla i salen blev inkluderade och deltog i en långdans. Alla grupper framförde något på temat VATTEN .
Tack för en härlig upplevelse såväl andligt som med natur, sol, hav och god sömn under en stjärnklar himmel med lite vind, tyst och lugnt.
Bodil
Franciskanskt ”pilgimsvandrande” för 65-plussare.
Vi har knegat uppför backen. Vi har kämpat de nio kilometrarna. Vi har lärt känna nykomlingen. Vi har slängt oss ner på gräset för dagens kapitel. Vi har rullat ut vårt liggunderlag längst bort i korridoren. På den bakre ingångens matta.
Men vi har blivit en smula tröttare, en smula olustigare till ytterligare fem kilometer. Lite ovilligare att ta oss upp från golvet, från en hårdare natt. Vi ser inte längre bara hejdlös glädje och oändlig frihet i att ta på oss den sprängfyllda ryggsäcken. Vi älskar mer, men orkar mindre.
Men en sak är klar : vi vill aldrig gå miste om mötena vid vandringens sista dag, med han den unge tysken och hon den härliga holländskan och de underbara fransyskorna. Vi vill aldrig gå miste om den omslutande och avslutande gudstjänsten som alltid är ”Härlig är jorden och härlig är guds himmel”. Allra minst vill vi avhända oss möjligheten att i kvällens Veillée få ta emot och själv få ge till varandra en dramatisk musikalisk presentation av våra nio dagar. Det vill vi aldrig gå miste om. Aldrig !
Därför var vi nio 65-plussare som i St Malo utgjorde Seniorgruppen. Vår grupp sover alltid i riktig säng på ett och samma ställe. Vi lagar vår egen mat, vi har kapitel precis som vandrarna. Vi lägger in de promenader, ”vandringar” som vi klarar av och som omgivningen erbjuder oss. Hos oss blev det bl.a. ett intressant besök på ett ålderdomshem som drivs av Les Petites Soeurs des Pauvres. Detta besök kändes utomordentligt fint, i alla fall för en nordbo som fått lära sig att det inte får förekomma någon Omsorg utförd av religiös huvudman. I seniorgruppen har vi självklara bönestunder i franciskansk enkelhet. Ofta blir måltiderna fyllda av intressanta samtal, olika kulturer erbjuder olika synvinklar
Denna gång fick jag för första gången tillfälle att befinna mig i närheten av Bretagnes nordkust. Det innebar att jag fick uppleva detta med ebb och flod. Att man står vid det vilda kluckiga böljande havet…..och flera timmar senare så är allt borta, kvar finns stora och små stenar, ensamma bland ungar som leker i den halvvåta sanden. Jag började förstå att det måste betyda något för dessa kustbor, allt strömmar fram…….allt strömmar bort……Intressant.
Nästa år är det Nederländerna som står för den Internationella vandringen. Kanske ses vi då. Kanske i Seniorgruppen.
Birgitta
Pilgrimsvandringen 2021 i Sverige
På grund av pandemin blev det omöjligt även år 2021, att arrangera den traditionella internationella vandringen som vi planerat. I stället blev det en nationell vandring med några utländska gäster. Vi var totalt 19 personer, jämfört med ca 120 som det brukar vara. Birgittas brev ger en känsla av hur det var.
Hej kära vänner
Nu har jag kommit hem igen och vill gärna berätta för er, som inte var med, hur det hela ”blev”. Det blev mycket fina dagar i ett underbart landskap som också våra gäster storligen uppskattade .
I min grupp fanns 10 holländare samt 1 fransyska. Vid första träffen bar vi munskydd men efter någon dag blev vi mer familjära. Ingen blev varken sjuk eller dålig. Vandringsgruppen lär ha avverkat många kilometrar och verkade glada för det vid samlingen i Skara domkyrka. Stjärngruppen bodde vid Eggby kyrka med en förförisk liten sjö, som de var mycket glada över.
Jag var i centergruppen och den funkade bra. Vi promenerade till Franciskus Kapellet en vägkyrka strax innan Kungslena, och det var en underbar upptäckt. Vi gjorde alla ett besök i Varnhem som vi uppskattade. Centergruppen besökte Åsle Tå, ett mycket intressant ”ekomuseum”, dvs en sparad liten gata med enkla trähus för dem som tillhörde den lägre samhällsklassen.
Inramningen av vår vandring gjordes av Annastina. Först en samling i St Olofs kyrka i Falköping, och den sista dagen meditation vid Beskows glasfönster i Skara, följt av en jättefin gemensam måltid i Eggby och sist en nattvardsgudstjänst.
Före vandringen hade jag trott att et nog skulle kännas lite grann att det var en halvdan internationell vandring, med 11 utlänningar, och bara 6 dagar. Men stämningen och gemenskapen var precis ”som vanligt” och jag är enormt tacksam över att jag kunnat deltaga. Vi är också tacksamma över att vi kunde uppleva gemenskap efter denna tid av corona. Och stort tack Gunnar för allt vad du har förberett, tänkt ut, kontaktat och fixat.
Pax et Bonum.
Varma hälsningar
Birgitta